Annanland

Jag såg på van Goghs himmel och började höra musik

 

Att vara eller inte vara konstnär

Senaste skivan Annanland är något annorlunda för singer-songwritern och folksångerskan Désirée Saarela. Trots att albumet är hennes nionde har hon aldrig förr skapat musik utgående från bildkonstnärer och deras tankar – och inte heller själv kallat sig konstnär.

– Det började med Vincent van Gogh, jag har alltid tyckt om hans målningar. Jag började höra musik i dem, speciellt i hur han målar himlen och fälten. 

Sedan dök den otroligt mångsidiga Tove Jansson upp. Saarela fick chansen att besöka hennes ateljé och spela där. 

– Och på något sätt fick Tove Jansson mig att våga kalla mig själv konstnär. Jag behövde söka förståelse i andra konstnärer för att våga frigöra mig själv, och på det viset försöka nå ut med något universellt. Jag kämpar verkligen för att få göra det här. Och det måste vara möjligt även för andra än Taylor Swift att skapa musik i dagens värld. 

 

Klanger från Wien

En viktig roll i processen spelade också Österrike, som Désirée Saarela besökt i flera olika sammanhang under de senaste åren. En del av låtarna är skrivna i Wien och inspirerade av österrikiska konstnärerna Gustav Klimt och Egon Schiele. 

Tack vare festivalen Glatt & Verkehrt blev Saarela inbjuden som artist in residence i Krems i nordöstra Österrike, och där uppstod idén att delvis skriva låtarna på två språk. När Saarela i tiderna började skriva musik var sångspråket engelska, men under de senaste åren har hon benhårt hållit fast vid svenskan. Men plötsligt började låtarna komma på två språk, emellanåt byter hon sångspråk mitt i en fras.

– Först tänkte jag att det här är helt crazy, jag kan inte göra så här. Men å andra sidan är det frigörande. Att jag kan många språk, det är min effektlåda. 

 

Skapa ditt eget Annanland

”Allting är möjligt” står det på väggen i Désirée Saarelas arbetsrum hemma i Pedersöre, Österbotten. Under skivprocessen lät hon tatuera samma motto runt höger handled.

–  Vi lever i ganska hårda tider. Men på något vis borde vi ändå kunna skapa vårt eget Annanland. Hur kan jag försöka utvecklas, har jag drömmar jag vill uppnå? Längtan efter någonting som för oss vidare, den kallar jag Annanland. 

Genom att spegla sig i andra konstnärers tankar har Désirée Saarela kommit till att själv våga kalla sig konstnär, något hon inte gjort tidigare.

– På svenska känns ordet konstnär väldigt komplext. Som musiker är du snarare musiker eller artist, inte konstnär. Men på engelska är ordet artist alltihop, oberoende av genre.

Vid liveframträdandena kommer Désirée Saarela att ha med sig svenska konstnären Malin Skinnars konst, ett slags digitala backdrops. Skivomslaget är gjort av franska konstnären Chloé Kelly Miller, som Saarela lärde känna via en bekant från konstnärsresidenset i Krems. Via den länken landade texten till en av skivans låtar helt otippat på en konstutställning i Carousel du Louvre i somras. 

 

I mormors hus 

Alla låtar är färska, ingen har legat i byrålådan från tidigare.

– Annanland är äldst, den skrev jag i januari-februari 2023. Och de sista låtarna, Schiele och Klimt, skrev jag i februari-mars 2024. Sedan spelade vi in i mars 2024. 

Samtidigt som albumprocessen fört Saarela till Centraleuropa är rötterna viktiga. Albumet är inspelat under fyra intensiva dagar i Saarelas mormors hus i Lappfjärd. Det är bara hon och gitarren, inga andra musiker finns med den här gången. På låten Annanland kan lyssnaren höra väggklockan ticka i mormors kök. Också några andra ljudmiljöer finns med, bland dem Café Korb i Wien.

– De har världens bästa apfelstrudel! Förutom ljudfilerna har allt bandats i hela, raka tagningar. Inget klipp. 
– Att spela in i mormors hus var symboliskt jätteviktigt för mig. Det är en plats där jag har varit hela mitt liv, trots att jag annars har flyttat omkring mycket. Samtidigt som du söker dig utåt och letar efter något nytt så måste du också gå tillbaka för att ta tag i den du alltid har varit.

 

Text: Tove Djupsjöbacka